.svg)
En nyhet som fick allt att stanna
”En cysta, inte är det cancer”, sade läkaren genast.
Nina Maisonen drog en lättnadens suck. Klumpen i det vänstra bröstet var alltså ofarlig. Och inte får man cancer som trettioåring.
Nina hade redan glömt bort sitt läkarbesök i mars 2020 när hon på hösten samma år märkte att utandningen under yogan orsakade en pulserande smärta som strålade mot armhålan. Det var nytt. Klumpen i bröstet kändes fortfarande.
I december tog samma läkare emot henne som hon besökt redan på våren. Läkaren ojade sig över unga människors cancerskräck men gick till slut med på att ta en provbit.
Nina Maisonen hade länge planerat att bli studieledig från jobbet och delta i en yogalärarutbildning på Bali. Visumet kom dagen innan läkaren ringde Nina.
”Då läkaren frågade om jag kunde tala visste jag genast att nyheterna är dåliga”, berättar Nina.
Diagnosen fick allt att stanna: Nina hade bröstcancer.
”Fem dagar tidigare hade läkaren försäkrat mig om att det inte är något.”
När vardagen förändras
Årligen insjuknar över 5 000 finländska kvinnor i bröstcancer, och drygt 10 procent av dem är under 49 år gamla. Unga kvinnor har ofta aggressiv bröstcancer. Så var även 33-åriga Nina Maisonens bröstcancer.
Vardagen ändrades tvärt och upptogs av besök på sjukhuset.
”En kompis flyttade in hos mig i ett par veckor. Jag var rädd att behöva vara ensam med mina funderingar. Trots allt det hemska minns jag att vi också hade roliga stunder”, säger Nina.
Vid jul fick Nina goda nyheter: undersökningar, test och diagnostiska avbildningar visade att bröstcancern inte hade spridit sig och att tumören var bara en och en halv centimeter stor. Under några långa veckor hade Nina målat upp skräckscenarier om att cancern hade hunnit sprida sig eftersom klumpen hade funnits där ända sedan våren.
Behandlingarna inleddes snabbt: i januari opererades Nina, i februari inleddes cellgiftsbehandlingarna och därefter strålbehandlingarna.
Då cellgiftsbehandlingarna började konkretiserades sjukdomen på ett helt annat sätt då Nina tappade sitt hår två veckor efter den första behandlingen. Hon insåg plötsligt hur förbluffande stor betydelse långt hår hos kvinnor ännu har i det västerländska skönhetsidealet. Till en början flätade Nina sitt långa, blonda, tjocka hår, för att det inte skulle lossa så mycket. Tills en hemsk tisdagskväll då håret bara lossade i tjocka tovor.
”Följande dag rakade min kompis bort allt mitt hår. Det var ett mycket känslosamt ögonblick”, säger Nina.
Vännerna tröstade Nina att hennes huvud har en vacker form, men spegelbilden påminde var gång om sjukdomen. En av de starkaste minnesbilderna från den tiden är då Ninas ettåriga gudbarn ömt klappade hennes hårlösa huvud.
”Barnet brydde sig inte om huruvida jag hade hår eller inte. Varje gång jag var med mitt gudbarn kände jag mig glad och kom ut ur cancerbubblan en lite stund.”
Hårlossningen gjorde sjukdomen synlig också utåt. Nina beslöt sig för att berätta öppet om sin situation på Instagram. Det lönade sig eftersom hon fick ett enormt varmt mottagande.
”Jag fick uppleva en förunderlig, varm våg av omtanke”, berättar Nina.
Då hon berättade om sjukdomens olika faser på sociala medier fick hon en viktig kanal att ge utlopp för sina känslor i samtidigt som hon kunde stötta andra i samma situation. Många okända människor skickade också meddelanden till henne.
Ljusglimtar i mörkret
Cellgiftsbehandlingarna fick Nina att må verkligt dåligt och den första veckan efter en behandlingsrunda var alltid mycket plågsam. Hon mådde illa, hade rytmrubbningar, kunde inte sova och inte ens de starkaste smärtstillande medlen var till någon hjälp.
”Cellgifterna var en tuff upplevelse, som jag fortfarande inte riktigt återhämtat mig från psykiskt”, berättar Nina.
Fysiskt återhämtade sig Nina slutligen snabbt från behandlingarna, men psykiskt tog det mycket längre att hitta tillbaka till balansen. Nina hade alltid levt ett hälsosamt liv och rört på sig mycket, och de rutinerna hjälpte henne i vardagen mitt bland alla sjukhusbesök också. Naturen, att vistas utomhus och yogan fick henne att må bättre även under de dåliga dagarna.
”Jag försökte varje dag göra något som fick mig att må bättre. Det kunde vara en avslappnande yogaövning, en god måltid, att träffa en vän eller läsa en bra bok”, berättar Nina.
”Jag försökte medvetet ta in mer glädje i de mörka stunderna.”
En allvarlig sjukdom kan vända upp och ner på ekonomin
Cancerdiagnosen öppnade upp Ninas ögon för hur en allvarlig sjukdom kan vända upp och ner på hela tillvaron en vacker dag och samtidigt orsaka ett ekonomiskt kaos. Nina har jobbat med bostadslån på Nordea och talat om försäkringar vid allvarlig sjukdom i alla bolåneförhandlingar hon haft. Själv hade hon ändå ingen försäkring vid allvarlig sjukdom då hon fick sin diagnos.
”När jag tog bostadslån talade man om försäkringen, men jag tecknade inte en sådan. Jag tänkte att jag inte kommer att bli sjuk”, säger Nina.
En försäkring vid allvarlig sjukdom hjälper en att återhämta sig i lugn och ro då man inte behöver tänka på utkomsten. Försäkringen kan också göra det möjligt att få vård hos en privat läkare med snabbare tidtabell.
”Särskilt om man har barn, är ensamstående eller har stora skulder kan det vara en stor smäll att insjukna.”
I Ninas fall betalade hennes arbetsgivare lön under sex månader av sjukledigheten vilket underlättade situationen. Olika arbetsgivare har dock olika praxis.
”Jag rekommenderar definitivt försäkringen vid allvarlig sjukdom för andra. Jag har sagt till mina kollegor att de kan använda mig som exempel på hur en ung människa i god form också kan bli allvarligt sjuk.
Självmedkänsla och ett liv som känns bra på alla sätt
Nina återgick till arbetet åtta månader efter diagnosen. Den normala vardagen och bekanta rytmen kändes konstig och ljuvlig på samma gång.
Vännernas och familjens stöd i sjukdomens olika faser rör fortfarande Nina till tårar.
Hon berättar hur hon på morgonen då hon skulle opereras vaknade före klockan sex för att ta en promenad med sin vän trots att det hade kommit en meter snö under natten. Hur vännerna ordnade en oförglömlig kväll för henne innan cellgiftsbehandlingarna började under vilken Nina blev sminkad, fick sitt hår lagat och blev fotad i fuck cancer-anda. Och hur en av vännerna skjutsade Nina till alla cellgiftsbehandlingar. Efter den sista behandlingen firade hon tillsammans med vänner och familj med en flaska alkoholfritt bubbel.
”Min mamma sade klokt att man måste se sig själv i spegeln med självömkan varje dag och älska sin kropp för allt den är kapabel till.”
Samma självmedkänsla vill Nina odla även framöver. Sjukdomen gav henne ett nytt perspektiv på vad man bör använda sin energi på. Nina njuter fortfarande av samma rutiner som under sjukdomen: att vinterbada, yoga, vistas utomhus, röra på sig och äta en god frukost.
”Någon kan tänka att jag är konstig som njuter av samma saker dag ut och dag in”, skrattar Nina.
Ninas andra jobb är att vara yogalärare, och på hösten åker hon till Bali för att leda en yogaretrit.
”Jag vill leva mitt liv just så här och fullt ut nu när jag fått en andra chans.”
